de kalla väggarna pressas mot min panna
varje gång jag viskar ditt namn
ut i mörkret

och jag fumlar och famlar efter något
att ta tag i men finner inget
bara mig själv

och jag är väl fan inget att hålla i
jag är inget alls för jag kan inte ens
sova utan att ha lampan tänd för jag är
så himla rädd för skuggor.

( )

platta svala väggar trycks emot mina skulderblad
och får mig att svettas av paniken som
rullar sig över mina ögonlock

och mitt ut i nattens dimmor skriker jag
ditt namn så högt att det
inte ens hörs

och jag ska väl för fan inte ens minnas
våra stunder och jag ska väl för fan inte ens
tro att du minns dem heller för varför
i hela helvetet ska du minnas mig när
allt jag är H O (ra) N liksom.