Några ord som jag har funnit inte helt ovanliga på sidan är:

kärlek, viol, doft, själ, ångest, skönja, fenomen, dimma, silver, färg, natt, måne, skimrande, osynlig, hav, målande, hinna, skönhet, smäcker, värme, ljus, hjärta, regnbåge, silver, atmosfär, gnistrande, bortom, horisont, himmel, stjärna, mörker, skir, ocean, rymd, värld, genomskinlig, intet, smärta, dagg och hölja.

När jag talat med människor om vilket ord de tycker är vackrast så får jag i allmänhet svaret kärlek eller vänskap, kanske även livet. Därför skulle jag vilja dela in ordens skönhet i två kategorier: semantisk skönhet och estetisk skönhet.

Jag tror nämligen att semantiken har en väldigt stor påverkan på hur vi uppfattar orden och om vi tycker om dem eller ej - regnbåge är ett bra exempel på ett ord som har en extremt vacker innebörd då den konnoterar något som innehar alla färger och är ett naturfenomen som är ganska ovanligt och har många sagor knutna till sig. Däremot enligt mitt personligt objektiva tycke så förstör ordet "båge" rent estetiskt; så om man decimerar regnbåge till ren estetik så faller det i graderna. Jag vidhåller nog ändå att regnbåge ligger väldigt bra till när det gäller semantisk skönhet.

Jag tror dock det är väldigt svårt att bortse från semantiken i ett ord. Vid första åtanke kanske man kan tycka att vissa ord är vackra för att de låter fint eller ser fina ut men när man väl börjar fundera så är det även här ofta det semantiska som påverkar. I min värld t.ex. så tänkte jag mig att rent estetiskt var ocean mitt favoritord, det har många vokaler och låter vackert med ett fint s-ljud i mitten. Dock vid närmare eftertanke så var det azûrfärgen, värmen och dess känsla av oändlighet som påverkade mitt tycke. Som sagt är det svårt men jag tror att fenomen ligger bra till på listan över estetiskt sköna ord för mig.



Vilket ord tycker ni är svenska språkets vackraste.