I den bevingade skogen
med den betvingande floden
såg jag en pojk stiga ned.

Nattens olivfärgade ljus
lyste upp vattnets korpsvarta brus
likt en av Ossians sånger.

Pojken med ögon av tid och rum
rörde sig ej en endaste tum
när hans nakna fot klöv ytan.


Skira vågor spred sig på den oljiga regnbågsfasaden
gracila myggor balanserade på den spröda luften
och etern låg jämn


Ur den betvingande floden
i den bevingade skogen
så jag en man stiga upp.

Gryningens kisande ljus
färglade vindens hypnotiska sus
och lät en insikt bli till.

Mannen såg för första gången nu sig själv
i reflektionen och reningen av skogens älv

och förstod

att även om vattnet ibland ser ut att vara kallt som is
så måste man ändå ibland kliva i.