Hejsan,

jag vet egentligen inte riktigt vem jag skriver till men jag måste berätta för någon om min flytt till England.

Mitt namn är Stina Fröjd-Halmén, egentligen Anna-Stina men mamma har alltid kallat mig för Stina. Jag är född och uppvuxen i Österrike. Där frodades jag till att bli den jag är idag. Vi bodde i Wien, jag, min österrikiska pappa och min svenska mamma. Min pappa hade mottagning i samma hus som vi bodde så han var samtidigt alltid hemma men aldrig där. Min enda bild av pappa är den jag har fått berättats för mig efterskott.

Min mamma har berättat att Sigge, som min pappa kallades, brukade observera mig som liten. Mamma säger att hon aldrig riktigt förstod exakt vad det var han gjorde, han målade prickar på min näsa och byggde berg på vårt finrumsbord. Jag glömde nästan att berätta, min far var en ganska framstående psykolog. Förutom som studieobjekt har aldrig pappa riktigt lärt känna mig eller intresserat sig för mig. När jag var i sju-åtta årsåldern så gjorde hans ointresse att jag blev ännu mer intresserad av honom men när responsen uteblev så gav jag upp intresset för honom. Och jag tror väl att det är lite därför som jag aldrig har intresserat mig för ämnet psykologi heller, eftersom psykologi alltid har varit det samma som pappa för mig.

Efter studenten flyttade jag till Lund i Sverige för att studera samt, komma bort från min familj samt för att träffa vackra människor som mamma berättat att det finns gott om i Sverige. Jag började studera filosofi. Jag arbetade vid sidan om som kassabiträde på Konsum för att kunna ha råd med den enda lägenhet som jag fått trots åtskilliga försök att hitta en billigare. En lägenhet som låg vid S:t Lars-området där jag bodde ensam tillsammans med en katt som jag älskade likt en dotter, Mjau hette hon.

De tyska filosoferna kom att bli mina favoriter, framförallt de kunskapsteoretiska och de existentiella: Hegel, Heidegger och Kant. Skoldagarna var inte så långa så jag höll mest till i min lilla lägenhet och läste, förutom när vädret tillät för då satt jag på en tjock trädgren i parken precis utanför min dörr. Filosofin var intressant men något annat kom att intressera mig mer: mitt eget beteende. Då jag hade problem med det svenska språket och endast talade tyska med österrikisk dialekt hade jag inte så många vänner. Så i stort sätt var det bara jobb och skola som tog upp min tid, och Mjau så klart. Mjau kom verkligen att bli en nära vän, hon fick lära känna mig både innan och utan, både mina bra och mina dåliga sidor. Det var mitt beteende gentemot henne som kom att intressera mig.

När jag hade en bra dag på jobb så gosade jag extremt mycket med henne, när jag kände mig nere så struntade jag i henne och läste mina böcker istället och när jag hade haft en riktig skitdag så kunde jag ibland komma på mig med att nästan sparka till henne om hon störde mig. Jag såg mönster i mitt beteende, det var precis som om jag försvarade mig mot mina egna känslor genom att ta in dem som de var och kanalisera dem på ett annat sätt. Bredvid min inköpslista på kylskåpet började jag fylla i kolumner där jag kryssade i vilket beteende jag uppvisade för dagen. Listan och kolumnernas antal växte och jag försökte ge dessa beteenden olika namn som kunde passa in.

Efter två terminer av filosofi så hade jag börjat tröttna. Jag höll på att planera en flytt till England men jag visste inte riktigt vad jag ville studera så jag gick till en syo-konsulent. Vi talade i en timme om vad jag tyckte om filosofin och vad jag tyckte om att göra på fritiden. Hon sa att jag kunde bli lärare, veterinär, forskare eller kanske bagare då jag råkade berätta att jag förmodligen gör godast scones i södra Lund. När det var dags att gå hem kände jag mig frustrerad över att inte ha fått svar. På vägen hem så gick jag längs Stora Södergatan, förbi domkyrkan och sen förbi Stortorget som var helt tomt. Jag frös om fingrarna, det var nu december och det hade snöat ungefär var tredje dag sedan mitten av november, utan att snön för den delen låg kvar längre än till lunch följande dag. Jag hade vantar i väskan men tyckte inte att jag var värd dem så jag gick hellre och frös; när det plötslig slog mig, det var ju uppenbart. Jag höll på med en av mina första beteendekolumner: ”Bortträngning”, jag visste ju egentligen vad det var jag ville studera men jag hade helt enkelt inte erkänt det för mig själv: psykologi, det var ju uppenbart.

Jag gick hem den mörka eftermiddagen och började direkt att fylla i en ansökan till universitet Yale i London som jag hört så mycket om. Jag läste kurskatalogen innan och utan och var inte klar förrän morgonen dagen efter. Det blev en kurs i psykoanalys, en i objektrelationer och en i grundläggande engelska. På något sätt kände jag mig lugnare än på länge. Det kändes som om jag på något sätt funnit mig själv. Och på något sätt kändes det som om jag borde tacka min pappa. Jag valde att ta bort min mammas efter namn så jag ansökte till skolan i namnet Stina Fröjd istället.

Det tog sju veckor innan jag fick beskedet att jag kommit in. Det skulle komma att kosta mer än vad jag trott men jag tänkte att det fick lösa sig bästa det gick. Jag sa upp min lägenhet, packade mina grejor och satte Mjau i en bur.

Väl i London inkvarterades jag i ett studentrum var det var förbjudet att ha med sig sällskapsdjur så jag blev tvungen att smyga in Mjau. Jag hade en dag ledigt i London innan det var dags att börja skolan.

Skolan låg på Bedford Square, jag visste inte hur långt det var dit så jag började gå tidigt på morgonen. Jag frågade ungefär en gång per tjugo minuter om vägbeskrivningen. Jag hann dit i tid. På vägen hann jag tänka massor, hur skulle det gå med språket? Var psykologi min grej? Var jag samma person som jag var när jag var liten? Var jag fortfarande Anna-Stina?
Jag satte mig längst bak i Aulan när jag kom in. Mannen som stod framme vid tavlan liknade på något vis min far fast denna man var längre och bredare. Han började räkna upp namnen:

- ”Cedric Absalon?”
-”Yes, sir”
–”Fredric Antóny?”
–”Oui monsieur!”
–”Only english if I may”, sa den stora mannen där framme. Namnen räknades upp ett efter ett och jag började dagdrömma.
-”Stina Frojd?”, hörde jag inte alls, det var först när han, i en något högre, något aggressivare ton som på auktion, sa: ”Last call, Stina Frojd?!”, som jag per automatik reste mig upp och sa på knacklig engelska med tysk brytning:
-”Yes sir that is me, but my names is not Stina Frojd anymore, it’s Anna Frojd”.