När asfaltvägens gula cykelljussken
är det enda som syns, när gågatan är övergivet tom.
När hopplösheten inte längre spelar roll, när jag inte ensam går hem.

Då caféernas uteservering lyser
öde utan att ropa ensamhet, när affärerna stängt sedan länge.
När alla är lika ensamma, när ingen är särskilt ensam.


Då trampar jag vidare mot målet av ingenting. Där jag ska lyssna på blåklockorna, ta fjäderpuffarna i handen. Och blåsa.
Andas in djupet av nattlig tur, skaka bort känslan av ett jättelikt, hur?

(jag vet inte, jag bryr mig inte)

Känna marken barfota, tassa på tå.
Vara som jag vill, just exakt så.

Glömma, förlåta.
Inte känna allt det andra.
Allt, utan att vandra.

Jag trampar vidare mot målet av ingenting, mot längtan av allting.
(Från kravet av alla särskilda ting.)

Se mig, hör mig, låt mig vara.
Känn mig, bry dig, somna om.
Jag har valt att klara mig själv inatt.

Jag är framme vid platsen av ingenting, jag känner ruset av ingenting. Lyfter mig, bubblar inom mig, samtidigt som känslan av någonting kommer.





´´



Jag leder mig hem, somnar om.
Drömmer om
allt och det andra,
glömmer som
om det aldrig hänt.



´´


Jag har gjort ingenting,



















lycka´´