Om och om slog jag mig blodig.
Ju blodigare det blev,
desto mer njöt jag.

Med mina nävar
grävde jag mig fram
i ditt ansikte.

Där det en gång
funnits ett ansikte,
fanns där nu en krater
och en sörja av blod och ben.

Jag log när jag sakta
drog knytnäven ur ditt trasiga ansikte.
Jag smekte det som en gång var en kind,
jag viskade ömt i ditt öra;
att kärleken är blind.