Det var bara en vanlig pratstund i början

men vi vet ju båda

att sånt klarar vi inte av

efter ett tag så visste jag redan innan

att jag skulle säga något uppkäftigt

precis som jag nu gjorde

och ditt skrik i mina öron

att jag inte ska vara uppkäftig

är som bedövning på min tunga

och sen öppnas käften

den som tillhör mig

och jag hör mig själv skrika

någon osammanhängade följd av fula ord

och jag ser din svarta blick

som skrämmer livet ur mig

men som jag ändå alltid möter

med ett högfärdigt flin

vad annars?

jag ser hur alla andra försöker gå emellan

men mitt flin får dig att hetta till

får dig till att koka i hela kroppen

och jag vet det

men fortsätter ändå

och jag vet vad som väntar

men ber inte om ursäkt

eller tar bort mitt flin

jag stå kvar

på samma plats

lika trotsigt, med samma leende

och när smällen kommer

riktad mot mig

i hög hastighet

bara nån hundradels betänketid för en ovan

men jag är van

så jag duckar

precis i tid

så du slår näven hårt, hårt i väggen

och jag ser min chans

skorna i handen

och springa i full fart

fötterna på gruset med vassa stenar

och jag hör dig bakom mig

jag vet att jag är snabbare

men du har skor

så jag gör det man ska göra

in i skogen

på min hemmaplan

där känner du dig borta

och jag genar bort från stigarna

och in genom träden

jag vet att du fortfarande är kvar

jag hör dig flämta

det är skymning och synen försämras

och jag önskar att jag hade de där glasögonen

som vi aldrig hade råd med

men det spelar ingen roll nu

jag vill bara springa till världens ände

jag dyker in bakom buskarna

där jag har en liten håla

där jag precis får plats

jag knyter skorna

och sitter tyst

det hörs inget längre

men jag vet att du inte ger upp så lätt

du försöker alltid vinna

jag sitter där en bra stund

tills jag tillslut hör dina steg lämna

mina ben känner jag inte längre

och mina fötter i skorna är blodiga

mina händer har skrubbsår

och mina armar blåmärken

jag känner dig allt för bra

så jag sitter kvar ett tag till

för jag vet att du kan lurpassa runt hörnet

sen väntar jag på helspänn

hur lång tid, vet jag inte

har ingen tid

sen slappnar jag av

och tårar som borde strömma

finns inte mer

de tog för länge sedan slut

någonstans från liten till större

jag lägger mig ner och somnar med hat

på den höstfyllda marken

imorgon är en ny dag med nya möjligheter

'