jag är så dålig på att vara ärlig.
hela jag hade väntat & skrikit efter att någon skulle märka.
någon jag kunde berätta allt för.
men när jag väl fick er att förstå (i alla fall en liten del av det)
fick jag er att glömma.
fick mina föräldrar att sluta oroa sig genom att skylla allt på morfar & Christian.
men de var aldrig en del av det.
(eller jo, det kanske de var. jag vet inte. de bara försvann. och det var så längesen nu.)
jag berättade aldrig varför.
jag visste nog inte själv.
(-hur mår du?
-jag vet inte.
alltid jag vet inte)
men jag försökte så många gånger och varje gång blev det hela bara ett stort misslyckande.
jag mår fortfarande inte bra.
och jag är fortfarande lika jävla bra på att ljuga.
jag ljög mig ur bup.
jag ljög mig ur apatin.
jag ljög mig ur sorgen.
(i alla fall ytligt sett)
jag ljög.
ni vet inte hur det var ni vet inte ens hur många gånger jag försökte ni vet inte hur jävla lite jag åt ni vet inte hur många gånger jag skar.
ni vet ingenting och jag kan aldrig få er att förstå.
(för jag förstår inte själv.
jag vet inte, vissa kanske föds så här.
för jag minns inte hur man gör.
kan någon lära mig att leva?)
varför gjorde jag det bara inte?
det känns på nåt konstigt sätt som om jag svek er.
och jag skäms för att jag aldrig vågade jag skäms för att jag fegade ur.
skäms för alla ärren som löper över min hud
(för de vägrar försvinna.
jag har försökt att tvätta bort dem
jag har gnuggat och gnuggat och skrapat och klöst och klöst.
men de kommer alltid att finnas där
och intensifiera fulheten.)

jag skäms för skammen.
jag borde älska borde leva borde inte gråta borde inte skära borde inte vara så hjärtskärande ful
(det är sant. det är helt enkelt något fel på dina ögon, lillebror.)

men det tar ju aldrig slut.