folk brukade tro att vi var syskon.
tvillingar till och med.
och
det var du & jag
(mot världen hahaHAHAhaaha
nej men seriously.)
vi skulle bli allt.
och
på andra sidan havet väntade världen
på oss.
men vi kom aldrig dit.
nådde aldrig fram.
fastnade i nåt slags träsk och där
har jag vandrat runt
i cirklar
i tusen år.
eller mer.
och min fötter är kalla nu.
på grund av leran, troligtvis
jag borde skaffa mig riktigt bra skor.
det skulle vi tänkt på innan vi gav oss ut i träskmarkerna, amanda.
stövlar hade varit bra.
och tjocka raggsockar.
fastän det är ju klart.
vi visste ju inte då att
det var dit vi var på väg.
lite sent att leta efter vattentäta skor nu, inte sant?
eller nej, kanske inte för dig.
eller jag vet inte.
har aldrig riktigt fattat hur det var för dig.
men för mig kändes det mest som att jag stod i lera ända upp till dem nästintill obefintliga ögonbrynen.
och jag har försökt tvätta bort det.
men det vill liksom inte riktigt försvinna.
leran liksom etsar sig fast.
blir ett med huden.
och det är väl så att
det är under barn-och ungdomsåren som
ja som man blir så som man alltid kommer att vara.
det är såhär jag fungerar nu.
det är för sent.
nu.
jag kan bara lära mig att leva med det.
det suger sådär lite smått antar jag.
men hey, jag trivs med det ju.
annars skulle jag inte haft det såhär.
annars skulle det ha tagit slut i sjuan liksom.
om inte så hade det troligtvis tagit slut hos bup.
och om inte det så hade definitivt tagit slut hos alex.
men ja, jag trivs med leran.
eller.
jag har gjort det till mitt hem.
och jag kommer nog alltid traska runt här.
i träsket hemmavid.