vi har varit osams länge nu... om jag tänker efter så handlar det nog om en minst trettio år i alla fall, kanske mer
det är något med själva uppenbarelsen som ger mig rysningar och kalla kårar och jag gör allt för att undvika ett möte mellan oss
det hela har utvecklats till en sorts fobi från min sida och som alla fobier tar den sig groteska proportioner till slut
det är helt enkelt en fjäder som har blivit till en hel hönsgård

   samtidigt så har jag ändå lärt mig att leva med denna ovän i närheten av mig nästan hela livet, när vi möts så slår jag undan blicken och jag tar oftast en liten omväg för att komma undan...
jag gör helt enkelt allt för att undvika en konfrontation och jag vet att det är fegt av mig, men jag har bestämt mig för att välja mina krig; detta är inte ett av dem

hur det hela började?

   ja - få se nu... det var väl som med allting annat
från första början när vi blev presenterade för varandra fanns det inget agg mellan oss - kanske vi t.o.m kände en viss nyfikenhet inför varandra..
man kan nog ändå inte säga att vi lärde känna varandra speciellt bra utan att vi umgicks ganska sporadiskt och utan större värme oss emellan
ganska tidigt gick det dock upp för mig att vi inte hade något av värde att ge varandra och där är jag faktiskt lite osäker på om dessa känslor var ömsesidiga vid just det stadiet?

  det avgörande var när vi började bråka med varandra rent handgripligen, när ingenting alls fungerade som det skulle mellan oss
jag vet att jag nästan ramlade en gång men blev bara iskallt nonchalerad - en annan gång slog jag i min stortå så den blev blåröd (det gjorde fruktansvärt ont) men jag möttes bara av ignorant tystnad
jag har blivit blockerad mellan två rum - i mitt eget hem - och fått raseriutbrott när jag inte får vardagen att fungera

   antagligen var det då jag insåg att det bästa vore om vi inte hade med varandra att göra mer - jag var rent ut sagt skitförbannad men inte ens där fick jag någon respons på mina sårade känslor!

   nä - det har varit, och är fortfarande, jättejobbigt att behöva leva på det här sättet
det finns tillfällen då jag gråter mig till sömns och andra tillfällen då jag diaboliskt ruvar på hämnd timme efter timme..
min psykolog tycker att jag ska konfrontera rädslan och ilskan som finns mellan oss men jag tycker att det är för mycket begärt, faktiskt!

   det finns en lösning som jag grunnat på bra länge nu... och igår beslöt jag mig för att det måste bli en förändring - någon av oss måste bort och det ska inte bli jag!

   därför undrar jag om det finns någon som är intresserad av att köpa min gamla dammsugare för ett par hundringar?
jag kan skicka med dammsugarpåsarna på köpet - vad sägs?