& det finns ingen där som kan rädda henne
havet brusar upp mot stranden
ibland milt, som för att slicka rent alla sår
(även om alla vet att havsvattnets salta smak bara får det att svida ännu mer)
ibland hotfullt, som för att påminna om att hur lätta hennes hjärtslag än är
så hör de inte hemma här
& de springer förbi
(slår på bilar väcker larm)
springer där vågorna rullar in
skriker "akta för snäckorna"
men bryr sig egentligen inte om
alla de vassa snäckorna som skär sönder deras nakna fötter
för vem bryr sig om trasiga fötter
när man söker frihet längs med horisonten?

(och om det bara hade varit du
hade jag kastat mig i din famn
och bett dig att rädda mig)

och dom filmar leendena på deras läppar
glädjen i deras hjärtan som skriker
"här är vi och vi är här och ingenting någonsin kan skada oss inatt!"
och hon önskar att hon var en av dom
för hon är så trött på att hata
trött på att vara den hon är

(trött på att skriva om "henne", när det är så tydligt att detta handlar om mig)

under gatlyktans sken
mot den kalla asfalten
med ryggkotor som skavde
(men inte tillräckligt mycket)
i rummet
i översta sängen
i mörkret
det luktade blött överallt
det minns jag
blött blött blött
blöt sand blött gräs blöta kläder
men aldrig något regn
bara blött

och överallt
hat

jag ville komma därifrån
fötterna sökte sig bortåt längs stranden
så långt bort att ingen fattade att det var jag
inte ens jag själv fattade att det var jag
och om jag vände mig om
såg in mot skogen

så fanns det ingen mening för mig att inte fortsätta gå bortåt
försvinna till någonstans och ingenstans
där ingen av er någonsin skulle finna mig 
(inte för att ni ens skulle få för er att leta)

och jag är trött på att jag jämnt försöker förklara
för folk som aldrig kommer förstå

och jag vet
att ni hade sjukt roligt hela jävla tiden på Gotland

därför vet jag
att jag inte finns