Det finns en kraft i mina drömmar. En vilsen styrka som fyller mina rum till gränsen, men jag låtsas som inget. Jag tror mig börja förstå att allt det jag gör och säger fyller rummen som är tomma, orden gömmer sig där dom tror att dom gör mest nytta. Men det är sällan rätt. Det visar sig ibland hur fel både dom och jag har. Vi är vilsna ihop och funderar på det vi säger, ibland för mycket och ibland för lite. Människan blev berikad med sunt förnuft, men sällan ser man det i livet, det omgärdar oss alla men ingen kan ta på det. Vi undviker sårande pilar som om vi flydde för våra liv. En pil genom hjärtat kan nog göra nytta ibland, trots allt, men det är en myt att man blir starkare av sådant man inte dör av. Man blir svagare, mer mottaglig för saker som gör ont, man lever av misstankar och är ständigt uppmärksam på saker utöver det vanliga. Tanken att vi skulle bli starkare uppstår av att vi skyddar oss mer än tidigare, vi undviker situationer där vi såras, om vi inte medvetet söker det.

Vi är i ett vackert skådespel i det tysta och alla håller vakt. Det handlar om ett sökande, jag letar efter något. Jag tror det står att finna vid mitt hjärtas gräns, den osynliga väggen till drömmarnas land. Jag längtar efter känslan som säger att jag duger precis som jag är, men att jag samtidigt är berikad med välsignelsen att kunna skriva, för att jag mår bra då. Jag ser mig själv på vidderna, öppna vidder, skotskt landskap, gröna slätter och en konstant vind som cirkulerar omkring mig. Kanske saknar jag en frihet, man känner sig förtryckt av något osynligt men ändå närvarande. Man längtar tillbaka till stenbordet, de svartklädda krigarna med svärd av ömhet.

En medeltidskrigare symboliserar stolthet och frihet, respekt och rättvisa. Kanske är det som vi saknar i vår nutida värld. Tiden har gått framåt och mycket har förändrats, men har det egentligen blivit bättre, det undrar jag.

Jag vet att jag kommit hit för att slutföra något, det finns ett ändamål med min vistelse och korta tid här. Jag tänker skriva tills jag inte längre kan och oavsett hur det går för mig i livet, så vet jag att jag kommer avgå med högsta betyg i ämnet kärlekskonst. Mitt hjärta bär värme och mina drömmar hoppet, men vi är alla så vackert underlägsna de osynliga reglerna och följer dom utan att ens reflektera över vad vi gör. Vi äger våra drömmar men slåss för våra känslor, vi räds inte kylan eller värmen från de andra. Vi värmer oss när vi kan, och vi älskar när vi kan.

Vi har alla chansen att drunkna i kärlek men så få tar egentligen chansen. Vad längtar vi efter om det inte är kärlek och vänskap, jag har svårt att se något annat. Jag tror mig börja förstå att kärlek är de flesta förunnat, medan lyckan enbart är för några få.