I enhetens ljus
sitter jag

och befinner mig plötsligt
i samma smärtsamma levnadsrum
som kvinnan, min medmänniska,
som nyss halshöggs

i samma hörn av gatan
där ett barn ligger
han som just utsvulten
skrek sig till sömns

i samma hjärta som pojken
tvingad att bära en k-pist
ja, just han som blundade
då han härom dagen sköt sin första man

och bredvid flickan
som just i detta ögonblick
undervisas i landminornas äckliga konst
då hon trampar fel

~

i enhetens ljus sitter jag
och undrar

hur jag ska kunna bära
all denna medmänskliga sorg
och hur kan jag försöka förstå
all den här planetens groteska våld

och hur vi fortfarande förstör dess natur
försurar skogar och hav
testar bomber i Gaias sköte
och girigt slåss om dess olja

hur vi låtsas
att allt är en genrep
när det är galgens rep vi knyter
allt hårdare runt vår ömtåliga nacke

ja, hur kan jag dansa
när benen sakta sågas av min bror
hur kan jag hoppas
när en syster hatfullt stenas

hur kan jag säga till min dotter och son
att jag tror på framtiden
när så många av de som styr skeppet
verkar rädda, vilsna, och fyllda av omedvetet hat

~

ja ikväll sitter jag i ljuset
och omfamnar hela mitt själv

men vad händer när självet
sträcker sig hela vägen ut
till mänsklighetens innersta kärna
och till universums yttersta kant

vad händer då

når jag till sist
min inre frid

eller brister jag åter
av smärtan itu?