Vi delade våra dagar, dåliga som bra
Under samma tak vi sov
med varandra.

Vi var en familj
vi var vi
nu har ni rymt från detta paradis
ut i livet för att möta allt ont som gott...

och här bli jag nu efterlämnad med ett förvirrat hjärta.
Undrar vart ni alla tar vägen
vart tiden försvinner
och
varför jag stannar.

Vi blir färre och färre och den kärlek som jag inte kan visa er svämmar över till tårar
när jag minns de lyckliga dar
som vi spenderat tillsammans

Jag kommer er föralltid att minnas, trots de 50 mil som skilljer oss åt.

Hur kan sådan kärlek existera..?