jag är för rädd för att tänka
för rädd för ett vitt pappersark
som jag ska försöka samla upp mina tankar på

ändå dras jag till min rädsla
och försöker
finna kraften i orden i tankarna jag tänker
men jag tröttnar allt som oftast
redan innan jag kommit halvvägs

jag funderar på livets innebörd
och innehåll
att det är man själv som väljer vad man vill se
men tänk att ens fokus kan bli så svart skuggat av någon annans synsätt

jag är
förevigt påverkad
av någon annans sätt att vara


det är inte rätt


och varje dag tänker jag på att jag ska ta itu
med allt som plågar mig
och varannan dag slutar i ren tristess
redan innan jag kommit halvvägs

att det ska vara så svårt
att förändra sin livssituation
och för många kan jag egentligen inte berätta

men det börjar bli svårt att hålla tyst
sedan mitt liv blivit tyngt alldeles för länge

jag vet att jag är på väg bort härifrån
och det glädjer mig ända in på djupet
jag ska bort från plågeriet
skaffa mig ett eget liv och äntligen få lov att vara mig själv

inte leva efter andras pessimistiska premisser, tykna tankar, värdelösa värderingar och negativa negligeringar
jag ska äntligen få slippa den otrygga vardagen och de hårda orden
slippa tassa på tå kring
vad jag trodde var en person jag såg upp till

det är inte mitt fel att jag är handlingsförlamad

ja har lärt mig mycket nu
mycket om mig själv och också om andra
det känns som att jag börjar bli rik på kunskap om människor
fast en sak har jag alltid undrat
varför ska jag jämt ha en sån förståelse för allt?

jag har länge tänkt att det varit bra men orättvist
eftersom jag då aldrig får utlopp för det jag känner
om jag alltid ska förstå vad alla andra tycker och tänker
men nu tycker jag mest att jag är priviligerad
för tänk vad jobbigt om man verkligen inte förstår en annan människa

Så -
det verkar som att jag förstår
varför du har behandlat mig så här

Men -
det betyder inte att jag förstår
hur sjutton du kan med!