jag ville bara
säga något
om orden
som trashade
mig innifrån
berätta om
alla himlar
som saknade färg

om hur texterna alltid saknade slut

jag var rädd
jag är fortfarande så jävla rädd
för att släppa in folk
men det räcker faktisk
det räcker
om du sitter
utanför mig
jag kan
viska till dig
genom låsen
kanske

skjuta några nycklar
till mina hjärnspöken
kanske vågar jag tillslut
göra andetagen
lite större


det är så
obegripligt svårt
när världen skaver
och när
sorgen
tejpar fast skuggor
under ögonen

du skrattade
jag log sönder
det är så enkelt
att låta orden krossas
mot tänderna
tills käkarna går isär
ursäkta men
det pågår
en storm
innanför
mina revben

ettusen ett
ettusen två
ettusen tre

och varje gång
dina ögon
önskar dig bort
slår blixten ner
i mig


och det gör alldeles förjävla ont