Jag klättrade upp på ett berg idag.
Jag såg det på håll och höll
på att tappa andan när jag såg höjden.
Jag sprang inte genom skogen
den var tät och buskig.
Även fast det var granar
som slingrade sig och piskade mig.
Jag kämpade för jag hade ett mål.
Jag trängde mig igenom.
Jag var tvungen.

och
dagen var ljus och alla var glada
i min närhet och omgivning.
solen sken och solen sken

Mitt hår var vått
min kind var våt

och
morgonen
var
mörk
och
eftermiddagen
med
det
var
nog
en
storm
kan
man
tro

Det var så klyschigt att det var
en äng jag sprang över först.
Men blommorna hade vissnat.
Faktiskt.

Och hela tiden var jag förföljd.
Av en känsla och något annat.

Jag halkade när jag klättrade upp.
Mina kläder blev smutsiga.
Liksom jag. Och alla andra.
Mina händer skrapades.
Men jag blödde inte där.
Inte då.

och det hade stormat kvällen innan i mig och runt mig och hela tiden när jag sprang runt i mina försök att hoppa glädjeskratt som inte ville komma fram

Det var långt ner
och det var dit jag
ville komma.
Då skulle det
äntligen
vara över.

äntligen

trots att det
inte var
planerat

Jag stod där
Länge
Jag tänkte
och
jag tänkte.

Vad jag skulle göra var uppenbart.
Det visste jag redan innan.
Även fast det inte var planerat.
Trots det.




men jag grät inte,
det var inget att gråta för
jag skulle inte förlora något.
Det var ingen som skulle
sakna ändå.
Varför gråta.

och det var långt ner
det var det faktiskt

och himlen var vackert blå
och molnen var vackert vita
och trädtopparna där nere var gröna