Du skall veta att
(Och jag stryper sakta orden när jag)

Frihet inte är att flyga fritt
(Försöker tvinga ner dem på ett papper)

Bekymmerslöst uppburen av
(Men de blir så oerhört levande)

Vingar av barndomsdrömmar
(När de tvingar dig)

Och naiva ideal
(Att skriva ner dem)


För vingar bär en inte
(Det känns så hopplöst när)

De bär en inte hur långt som helst
(Inspirationen rinner genom)

Och även om det inte gör ont att falla
(Dina öppna händer)

Så lovar jag dig
(För du, du är så långt bort nu)

Att smärtan hinner ikapp dig till slut
(Och jag behöver dig)

Det gör den alltid
(För att kunna skriva igen)


Frihet är konststycket att
(Utan dig blir allt)

Kunna se det goda hos alla och
(Halvhjärtade klichéer och)

Dansa när det regnar
(Löften om en annan verklighet)

På blöta trottoarkanter
(Än min egen)

Dansa genom sömniga städer
(Och vi lovade varandra att)

Tillsammans med dem som
(Alltid vara uppriktiga i allt)

Betyder allt
(Allra mest när det handlade)

Och du betydde allt för mig
(Om ord)


Men du orkade inte med dem
(Det var din närhet som)

Orkade inte med att vara dig själv
(Viskade orden i mitt öra)

I en värld där ingenting
(Och nu när du inte är hos mig)

Är vad det borde vara
(Känner jag av avståndet i tomhet)


Och jag
(De kallar mig vältalig)

Jag orkade inte med att
(Men i själva verket är det)

Inte vara mig själv
(Någon som lägger orden i min mun)

Klarade inte av att se dig lida
(Jag känner dig väl)

Så jag offrade oss
(Men inte ditt namn)

Ett osjälviskt offer
(För du vilar i havet)

I tron på att
(Bakom solen och horisonten)

Jag inte lärt mig något
(Det vilar i mig)

Annat än smärta
(Och i oskyldiga ögon)



Men med tiden så
(Det känns hopplöst)

Visade det sig
(Att försöka fånga dig)


Att du lärt mig
(För du kommer bara när)

Bemästra en konst
(Det passar dig)

Något skört och vackert
(Du kommer bara när)

Du lärde mig konsten
(Du anser att jag bemästrar)

Konsten att älska
(Konsten att skriva)


Men konsten är död