Växande påsar under ögonen misstänks ha ett direkt sammanhang med gömda påsar under sängen. Och den förhatliga solen som envisas med att stiga upp precis varje dag. Röd, stor, ful och fullkomligt respektlös. Det finns nog ett sammanhang där också; mitt hat mot solljus kontra min kärlek till natt och dimma.
Sammanhangen däremot hatar jag.
Fullkomligt respektlösa.

Jag trivs i min mörka drömvärld. Jag trivs när det åskar om natten och regnet smattrar mot pannan. Jag ställer mig fullständigt lyrisk på en bautasten och dunkar mig på bröstet och hånler mot himmelen. Det dånar och susar och små svartklädda bebisar dansar runt mig som om världen var på väg att gå under! Och se, mina små förskräckta vänner; det gör den! Min värld går under precis varenda kväll och jag tjuter av lycka vareviga gång.
I min drömvärld har jag inga påsar under ögonen och ingen sol fräter sönder mitt sinne. I min drömvärld har jag ingen familj eller vänner, i min drömvärld har jag sytt ihop min förhatliga mun och skurit sönder mina föraktfullt nyfikna öron. I min mörkaste och härligaste av drömvärldar ligger jag på svarta tavlan med naglarna redo att skrika som gråtande stenflis.
Men så har det inte alltid varit...

Jag knarkade en hel del ett tag. Jag var så jävla trött på likgiltigheten att jag inte orkade bry mig. Och vilken lycka när jag äntligen kände ångest och skräck. Vilken lycka när jag grät mig till sömns varje kväll; vilken lycka när jag knäckte alla min fingrar på min vänsterhand!
På sjukhuset fick jag ett par nya piller av en vitklädd halvgud och gungades in i min nollpunkt igen. Som en bebis utan nyfikenhet. Ett dött packe kött på en pinne. Jag ställde mig ofta på min balkong och försökte återigen bli fascinerad av jordens rotation; bli fascinerad av att man faktiskt såg klotet rotera i gryningen, men helt förgäves. Min lilla insjö till sinne var oresonlig. Här skulle inga stormar få komma och störa idyllen; här skulle små askgråa ankor och falskleende svanar få simma omkring och göra ingenting i väntan på ingenting. Ugglor och örnar kunde skymtas vid horisonten men halvguden med sina förrädiska små piller sjasade bort de mystiska fåglarna och dess lockrop. Från min balkong kunde man långt, långt borta se en gigantisk klippa, och på dess topp ett litet, nergånget trähus. När min drömvärld är på sitt härligaste, mörkaste humör ser jag mig själv kliva ut ur det lilla förfallna huset och slänga mig handlöst ner från klippan.


Jag brukade övernatta i en lummig park när jag kände mig för inträngd av små lampor, små ljud och av små ting i mitt rum. Jag lade mig på en kulle omringad av kaprifol och syrenbuskar och stirrade upp mot ett pulserande universum. Långt, långt där uppe, bakom oändliga planeter och ofattbara tomrum brinner det en oregerlig eld, mina stackars vänner. En eld så ofantligt kraftfull att rymden själv ger vika, rullar ihop sig till en liten boll och försvinner ljudlöst runt knuten. Mitt i elden bor Gud, eller förlåt bodde.
På min lilla kulle låg jag och stirrade upp mot den slocknade elden, mot vreden och den förargade fadersfiguren som ej längre var där.
På min lummiga tron låg jag och jämställde mig med universum och dess krafter. Ibland somnade jag till i någon timme men vaknade alltid upp kallsvettig och orolig. Inte ens Gud kan, eller kunde, förneka att dödstysta parker på natten är obehagliga. Mörka parker och tysta ytor är något som människan inte upplevt i större utsträckning sedan vi bestämde oss för att skaffa så många barn att all plats tog slut.

(Människan. Människan är ett knepigt litet djur. Vi är så många att vi inte orkar bli färre. Majoriteten av oss ställer heller inte upp på att självmant hoppa ut från klippan i förebyggande syfte. Vi talar ofta om att vi måste se till att våra barn och barnbarn får en dräglig värld att leva i, men den framtid vi skapar liknar mest en ukroni. Vi säger gärna ”det hade nog blivit bra om bara...”, eller ”fan, om vi inte hade gjort så och så...” och sedan vandrar världen lugnt vidare mot sin undergång. Mina barnbarn ska fan få en egen liten förfallen stuga i Bohuslän med tillhörande klippa så dom i alla fall har en valmöjlighet.
Jag hörde en man på radion tidigare idag som starkt kritiserade den påkostade medicinska forskningen. Han menade på att människan snart är kapabel att bli över 150 år gammal och att det var helt åt helvete fel. När vi redan är så många som lufsar omkring utan mening, varför ska vi nödvändigtvis behöva göra det i 50 år till? Han blev utskrattad och hånad, mest för att han föreslog att forskare istället skulle försöka återuppliva dinosaurierna och släppa dem lösa i storstäderna så folk slumpvis skulle försvinna. Jag skrattade fan inte det minsta. Vi bor i våra baracker och tror så förbannat högt om oss själva att vi är rädda för i princip allt i världen. Vi tror att våra liv är så betydelsefulla att vi måste vara exceptionellt måna om det. Detta medför i många fall att en olidlig tristess uppstår bland folkmassorna, vilket vi löser genom att knulla fram en befolkningsökning utan dess like. Fanfar och applåder! Hurra och bocka och buga!
Vi är en hycklande organism på ett bakfullt jordklot.)

Tillbaka i min skymning, tillbaka på min klippa eller kulle. Mina tankar om människans barnsliga lilla självdestruktivitet kommer till mig på natten. Jag trivs bäst i öppna landskap som inte existerar. I en feberdröm under kaprifolen träffade jag Uffe. Han tilltalade mig på ett mycket bryskt och oförskämt sätt.
”Här ligger du med mitt barn i din mage” sa han snäsigt med gitarren hängandes ner till fötterna.
Jag stirrade argt honom i ögonen. ”Ja, fan. Här ligger jag med alla dina öppna jävla landskap och ruttnar bort. Jag har stulit din önskan in i min dröm. Dra nu så jag kan vakna ifred.” svarade jag Uffe. Den egenutnämnde nationalskalden satte sig ned och började, mycket stillsamt, att gråta. Jag blev väldigt orolig vid tanken på att han skulle ta upp gitarren och börja sjunga mellan hulkningarna. ”Äh, vad fan. Vi känner ju inte ens varandra. Inte ska du sitta här och gråta som nån tråkig typ. Stick bara härifrån till dina landskap på Södermalm så sitter jag kvar här med mina mardrömslandskap.” sade jag. ”Men jag skiter väl i landskap och öppenhet. Jag skiter i gitarren, sången och alla små barnsliga historier jag skrivit. Jag vill bara ha en likadan kulle som du; jag vill ha en likadan klippa, en likadan tomhet.”
Sedan vaknade jag. Medan jag sakta torkade bort svetten från pannan tänkte jag på stackars Uffe. Sen slutade jag tänka på honom.

Det går i vågor, mitt humör. När jag knarkar beror det oftast på att jag mår rätt dåligt. Knarket har två funktioner. Dels glömmer jag oftast bort att jag mår kass, dels mår jag än mer dåligt när jag kommer på det, vilket enligt mig är något positivt.
Det går att jämföra med ett barns uppväxt. De första 5-6 åren är allting en lek och himmelen är täckt av rosa sockervadd. Men det är när regnet börjar falla som våra karaktärsdrag tar form; det är när vi känner den tryckande åskan som vi förstår vilka vi håller på att bli. På gott och ont. När jag knarkar så väcks ibland mörkret i mig och det är när jag befinner mig i det mörkret som jag är som mest konstruktiv. Det är det absolut mest intressanta tillståndet man kan uppnå. Jag har skrivit sådana fasansfullt tunga dikter under dessa perioder att jag själv ryggar tillbaka när jag läser dom. Men det är då, och endast då, som jag tänker på riktigt. Jag kommer inte ens ihåg den lyckliga perioden i mitt liv med flickvän, jobb och fotboll. Den är intetsägande och inte värd att reflektera över.
Vad fick jag som person ut av den lyckliga tiden jag hade? Känslan av lycka givetvis, och missförstå mig inte, mina små vänner, lycka är någonting mycket fint och viktigt. Men utöver det hände ingenting inom mig. Jag levde i ett epicentrum av verkligheten och behövde inte reflektera över det stora, det viktiga. Och inte fan behöver jag göra det nu heller, men i mitt skymningsland är det mer lättillgängligt. Jag undrar så enormt mycket, och även om jag gråter över de uteblivna svaren så undrar jag i alla fall.

Min kulle attackeras, som resten av vårt lilla klot, av årstider. På våren, sommaren och hösten är det acceptabelt att besöka min fristad. Men vintern dödar kullen, och i viss mån mig själv. Paradoxalt nog är vintern den tid på året jag hyser starkast känslor för. Om det inte vore för mitt beroende av min kulle skulle jag ha flyttat norrut till den eviga vintern för länge sedan.
Jag gav mig vid ett flertal tillfällen av mot min kulle när vintern styrde min stad. Gula snöflingor begick självmord mot avgassjuka betongväggar där jag gick längs motorvägen. Med sovsäck på ryggen och kaffe i handen vandrade jag den långa vandringen mot tystnaden.
Varje gång jag anlände till kullen började jag gråta. Gråa, beniga buskar hängde hopplöst mot marken, och bara det faktum att man kunde se igenom de undernärda kaprifolgrenarna, hela vägen ut till verkligheten, fick mig att rysa till. Jag rös av kylan, ilskan och sorgen. På vintern är mitt mörker ett annat mörker. På vintern är min lägenhet mitt mörker, och inga fria tankar släpps ut därifrån. Den enorma elden är helt utom räckhåll, inte ens jag kan leta efter den då.

Idag är allting annorlunda...