Mörkret slår emot mig i den tysta tomma lägenheten. När jag tänder lampan är det saker överallt. På sängen. På soffan. På golvet. På borden. Man skulle kunna tro att det bor hundra personer här inne, men i själva verket bor det endast en.

Lägenheten känns tom. Tömd. Urvattnad. På allt. På livet. På förväntningar. På känslor. Jag går fram till den blinkande nummerpresentatören. Hoppas på att få se ett nummer, men ändå inte. Saknad. Telefonsignalen har blivit en signatur för honom. Den har blivit honom. Och nu hoppar jag till varje gång det ringer. Blir glad. Blir besviken.

När slutar man hoppas frågar jag min vän. Hon säger efter en vecka och skrattar lite tröstande. Så jag väljer att tro på henne för stunden, för det andra alternativet orkar jag inte tänka på. Tänk om man aldrig slutar hoppas.

Konstigt nog känner jag mig lättad ibland. Nu vet jag. Men jag saknar. Å gud vad jag saknar. Honom. Jag saknar hans röst och jag saknar hans leende. Och jag undrar om han saknar. Och jag undrar om han förstår. Om han förstår det jag redan vet.

Han kallade oss två sjuka själar. Jag kallade oss två vilsna. Två vilsna människor som en dag fördes samman av besynnerliga omständigheter. Vi skrattade. Ja, gud vad vi skrattade. Och vi upptäckte världen tillsammans. Det var en underbar tid. Så underbar. En tid som ingen annan någonsin kommer att förstå. En tid som bara var vår.

Men nu är jag här. I en tom och tyst lägenhet. Mellan hopp och förtvivlan. I ensamhet. I ledsamhet. Och det finns inget som är underbart med det.