Jag kommer ihåg en morgon när du körde mig till skolan. Du hade sovit hos mig. Det var vinter fortfarande och det var kallt ute. Efter en stund började värmen i bilen att sprida sig, det var skönt. Jag lutade mig tillbaka i sätet. Jag tycker om att åka bil, att bara åka mil efter mil efter mil, helt utan mål. Du spelade Ulf Lundell-låtar för mig, och jag tror även att några Springsteen-låtar slank förbi genom högtalarna. Jag hade inte lyssnat så mycket på Lundell, har inte lyssnat så mycket på musik över huvud taget. Vet inte varför, jag tycker ju om det. Det har bara inte blivit så. Men jag tycker om när någon spelar musik för mig och vill att jag ska lyssna på texterna. Det är som att fly bort en stund, leva sig in i något annat, i en annan verklighet kanske. Det är underbart. Som ett rus. Du spelade bland annat Silver och guld och Isabella för mig. Du var tyst under tiden och lät musiken ta över i bilen, du ville att jag skulle lyssna och försöka förstå. Jag blev genast förälskad i låtarna. Jag kommer ihåg att jag blundade ett tag, medan vi gled fram på vägen i morgontrafiken och jag lyssnade på Lundells raspiga stämma och jag lät mig svepas med. En flykt in i musikens värld, bort från vardagens tristess. Vi pratade lite om låtarna efteråt. Du förklarade historien bakom Isabella och jag förstod. Sen pratade vi lite mer, om allt och om inget. Om att resa. Om att åka bil. Du sa något sjukt och jag skrattade. Du log. Det var mysigt. Sen var vi framme. Jag fick en varm kram av dig. En kram som fortsatte att värma mig hela den dagen. Det var en härlig morgon, ett skönt uppvaknande på väg till skolan. Så borde många mornar vara. Och så var det lite grand att umgås med dig. Jag saknar det och jag saknar dig.