Du krampar inom mig, du sliter inte mig
Du sliter i mig, men jag håller ihop mina knän
Kämpar med mina armars fåfänga försök, att klamra sig fast
Fasar ihop det som skakar, men jag håller ihop för att andas
För att söka svar, om det som finns bakom den gula färgen
Under den spruckna kaffekoppen så som jag gjort varje morgon
10 år efter