Plötsligt stod han där vid min sida.
Jag blev en smula överrumplad, det medger jag, för jag hade inte märkt honom komma – inte ett ljud hade hörts i skogen. Det var inte så att jag blev rädd, inte alls, men hans klädsel förbryllade mig – trots att vi befann oss mitt i skogen var han propert klädd, i kostym och slips.
Men han hade inga skor på sig.
Han stod barfota i ljungen och lingonriset.
Det var en eftermiddag i slutet av augusti.
Solen brände het från en klarblå himmel och luften dallrade som om det vore en högsommardag.
Svetten rann ner för nacken och klibbade längs ryggen.
Ändå kunde man tydligt förnimma en annan tid, den höst som snart skulle vara över oss.
Skogen doftade av två årstider – rester från sommaren, blåbärsris, granskog och myr, blandat med höstens svala dofter av svamp och fuktig mark.
”Vem är du”, frågade jag.
Han svarade inte på frågan, men sade:
”Vi har länge följt dig, och vi har beslutat ge dig en frikupong till fem minuter i Universum. Du får utnyttja den på det som har varit, eller på det som ska komma. Det är upp till dig. Fem minuter som du får använda fritt. Det enda villkoret är att du inte kan ändra historiens gång. Allt finns beskrivet här.”
Jag tog emot kuvertet som han sträckte fram, och tog upp kupongen som låg där.
Vilka ”vi” var det egentligen han pratade om?
När jag tittade upp igen, var han borta.
Men kupongen hade jag kvar i handen.
Fem minuter.
Jag tänkte genast på min pappa, som dog i våras.
Åh, som jag saknade honom!
Varenda sekund av dygnets alla timmar sedan den där förtvivlade dagen i maj hade jag drömt om att få träffa honom igen.
Nu hade jag min chans.
Att säga någonting av det jag aldrig hann, eller kunde, säga.
Att få träffa honom igen, om än bara för fem minuter.
Jag började nästan gråta av förväntan.
Men så tänkte jag på mamma.
Hon, som längtat tills hon gråtit, och gråtit tills hon somnat.
Krympt centimeter för centimeter, gram för gram.
Blicken, som förr var glad och nyfiken, var nu trött och sorgsen.
Allting hade skett så plötsligt, och det fanns för mycket ogjort och osagt.
Ensamheten tyngde henne. Det osagda grämde henne.
Jag tänkte på mamma.

***

På den lilla gräsmattan nere vid sjön dansar de.
Sakta, sakta till en långsam dansbandsmelodi från förr.
De håller om varandra. Tätt omslingrade. Hårt.
Solen sjunker sakta bakom skogen, himlen är röd och luften ljummen.
Hon borrar in sitt huvud mot hans bröstkorg och i sommarkvällen strömmar den bekanta låten ut, den som de dansade till så många gånger förr – då, när livet var deras, barnen små och framtiden evig.
Hon andas in hans doft, så mycket som hon bara kan.
Det är hans doft igen!
Han stryker henne hår, försiktigt, tröstande. Schh-schh!
”Ååh-ååh-ååh, gråt inga tårar mer…”
Det är deras sång.
Men de säger ingenting.
De dansar bara tillsammans!
När sången klingar ut, tar han ett halvt steg bakåt, bockar lätt, sträcker fram sin hand och stryker henne försiktigt på kinden, vänder sig om och går sakta iväg längs stranden under tallarna.
Hon står kvar.
Ser honom försvinna.
Igen.
Så kommer hon på vad hon glömde, och ropar efter honom, det som fanns kvar att säga.
Det som aldrig blev sagt.
”Tack för dansen, Anders!”
En gång till ropar hon, men tystare nu, som en viskning blir det bara, och utan att släppa blicken från hans rygg.
”Tack, Anders.”
Han vänder sig om och höjer sin hand till en vinkning.
Sen är han borta.
Hon är ensam kvar.
Igen.