Jag erkänner att det är så. Att jag är nere på botten.
Jag går här och vankar fram och tillbaka,
tills vägen och allt annat börjar om igen.

Jag vet inte hur jag ska ta mig upp till solsken och glada dagar igen.
Snälla, dra allt vad du kan.
Dra mig upp, till dig.

När är det min tur?