Ibland hamnar vi i situationer i livet som vi inte vet hur vi ska hantera. Kanske blir vi rädda och vågar inte göra någonting, vi vill bara blunda och hoppas på att allt ska bli bra. Kanske tar vi ett djupt andetag och bestämmer oss för att göra ett val, som mycket väl kan komma att bli ett av de största valen man gör här i livet.

Kärlek kan vara en sådan situation. För finns det något svårare än kärleken? Jag menar, jag är livrädd samtidigt som jag njuter som aldrig förr, när jag är riktigt kär. Men vad är "riktigt kär"? Det har jag ju varit förut. Jovisst, men det måste finnas en högre nivå, för jag nu är mer än riktigt kär. Jag vet dock inte vad jag ska kalla det.

Många är rädda för att åldras och bli gamla. En del vill leva så länge som möjligt, de räknar lyckan per antal andetag. Det är helt fel enligt min mening, för vad spelar det för roll hur många andetag jag tar om jag ändå lever i totalt mörker?

Nej, livet handlar faktiskt inte om hur många andetag man tar, utan om de ögonblick som får en att tappa andan.

Nå, vilka ögonblick har förmågan att få oss att tappa andan? Det kan ju såklart variera från person till person. Allt beror på våra egna mål, värderingar och drömmar. Tar vi ett litet barn till exempel, ett barn kan tappa andan om han/hon ser ett STORT berg av godis, eller en julgran med många julklappar.

Sedan finns det såklart vardagliga ting som att man får ett MVG på ett svårt prov, eller om man vinner några miljoner på lotto. Okej, det sistnämnda kanske inte är så vardagligt, men ni förstår vad jag menar.

Men det finns en "sak" som kan få oss att tappa andan - på riktigt. Återigen, så är det här kärleken kommer in i bilden.

Att träffa en person, och allt bara klickar. Jag har mött en sådan person, och jag hon kan få mig att tappa andan, så som aldrig förr. Ingen är perfekt, men i mina ögon så är hon perfekt. Då talar jag inte bara om hennes vackra yttre utan även om hennes underbara insida.

Mitt hjärta slår och slår och slår. En längtan finns inom mig och jag räknar sekunderna tills jag får träffa henne.

Sedan hur allt kommer gå vet ingen säkert. Även om jag själv är säker på vad jag känner och vad jag vill. Kanske låter konstigt, men så är det. Jag känner mig otroligt glad, jag kan inte ens minnas sist jag kände mig såhär. Det vill säga, om jag någonsin har känt såhär förut överhuvudtaget.

Första mötet är nog helt avgörande. En dans, en blick, en kyss... Det är allt vi får. Bara ett försök, en chans att övertyga våran hjärtevän om att det är henne/honom man vill ha. Ett försök, som utgör skillnaden på att leva lyckligt i alla sina dagar och "Han/hon var bara en kille/tjej jag gick ut med en gång."

En chans att bli lycklig, en risk att bli miserabel som aldrig tidigare.

Jag undrar, hur fungerar kärleken? Det finns nog inget svar på den frågan, tror jag. Men vad jag vet så händer allt i ett ögonblick. Ett ögonblick då man verkligen njuter av sitt liv, och i nästa sekund så undrar man hur man har kunnat leva utan henne/honom.

Kanske har jag bara svamlat massor nu, med mina tankar och funderingar. Men jag tänker ta mitt livs största chans (som även är mitt livs största risk.)

På så vis kommer jag inte ångra att jag aldrig tog chansen att vinna hennes hjärta. För jag vill verkligen inte ångra att jag inte tog chansen att få älska och bli älskad av en livs levande ängel.