Något skriker emot hjärtat, i en omgivning av ekon.

Kan inte sortera allt oväsen, jag tar på mig lurarna och låter dig tala till mig.

Då spelar det ingen roll vilka stridslarm jag går igenom.

Tillflykt under pansar av en helt annan art.

Nerverna börjar snart klia utanför kroppen.

Jag finner mig nästintill ointaglig och som en patriot för ingenmansland.

Men något skriker emot hjärtat, kan inte bortse från det.

Vill luska reda på detta något innan ropen tystnar.

Letar ledtrådar i din bara kropp och din nakenhet.

Så lätt att bygga ett eget fängelse med dessa murar.

När omvärlden blir de speglar jag sätter upp, slåss jag med väderkvarnar och min förebild blir Don Quixote.

Mitt hjärta kan nog skrika tillbaka, men det når aldrig riktigt ut.

Tömmer den där whiskeyflaskan som stått här alldeles för länge, i hopp om att döva detta något och, eller ett försök att nå ut med mitt buller.

Det här handlar inte om kärlek om du skulle ha missförstått det på det sättet.

För även en man grubblar och tar sina och andras känslor på allvar.

Kanske finns några av de svaren i det som skriker emot mitt hjärta?

Så jag skrämmer bort de som kommer allt för nära och jag lyssnar ännu på dig.

Du ser en annan än den jag är, skulle jag kunna förlika mig med det skulle jag låta det vara.

Dina ljudband följer mig och jag färdas åter ner till Söndrumspromenader.

Dina ord gick med mig där för första gången och det var en annan självklarhet i meningen.

Jag tror inte det skreks emot hjärtat under just de promenaderna.

Men skriken är påtagliga nu, jag får knyta båda mina händer i fickorna för att inte slåss mot dom.

Här finns gott om det tillfälliga i umgänge och styrkedryck, men jag har varit på varenda bar nu och inget eller ingen är ogjord.

Det är ett billigt brott jag begår i de sekvenserna, men du skulle aldrig döma mig för dem, du har större uppgifter för mig.

Du kunde aldrig  förstå mig när jag talade om filosofi, Descartes, Hegel, Montaigne slog följe med mig.

Du stod i balkongdörren och såg på när jag underkuvades av deras logik.

Kanske kände du dig underlägsen eller bara överflödig?

Var det därför du läste in de där banden till mig?

Så att jag inte skulle kunna ge dig svar på tal, dondera dig med ordets makt.

Nu kväver jag skriken emot mitt hjärta med de där banden

Jag vill fråga dig om det är du som skriker emot mitt hjärta.

När jag hör dig slås jag över hur mycket som jag delgav dig.

Där finns det som aldrig kan kvävas och den bara nästan vuxne mannen på balkongen är nära igen.

På en minut bestämde han sig att hoppa in i bilen åka sådär 150mil en dag mitt i veckan, den han var jag.

Det var en annan sorts flykt än de tillfälliga häromkring, det var nåt på riktigt, det var något viktigt, han visste vad som var viktigt.

Så när det skriker emot mitt hjärta är det kanske bara av barmhärtighet, för att jag även idag ska förstå vad som är viktigt?

Borde kanske tala in de här raderna och skicka till dig?

Tror jag har ett Maxell UD II här i lådan, där du i underkläder ligger, nånstans

Jo här var det...