Om du hatar mig så har vi nåt gemensamt
Likt du vill att nåt ska ta mig här ifrån
Jag har hasat ifrån ingenting till ensamt
Lämnats ensam i en folkmängd som ett hån

Jag är på flykt men orkar inte längre
Jag är förkunnaren vars ord är ingenting
Dövar mig men konsten blir allt trängre
Som en vettvilling löper jag i ring

Om du närmar dig drar jag mig tillbaka
För jag har agats av förtroenden jag gett
Det som vid första anblick är det raka
Är vid den sista ofta missvuxet och snett

Jag kan nog aldrig höra vårens fåglar
Utan tanken på en annalkande höst
Alla drömmar mot så lite som man vågar
En ständig sökan efter obefintlig tröst

Om du älskar mig så är det något skenbart
Blott fasaden framför mänskoras och spill
Där finns tusen åter tusen inget enbart
Problem i flykt när utvägar står still

Jag har önskat mig tvenne frihetsvingar
Att nyttja till att bringa tankars frid
Men varje gång jag höjderna betvingar
Har jag vaknat upp som självkränkt invalid

Du kan se mig när du blickar ner från ovan
Jag är vingbruten och saknar audiens
I min jakt på fallenhet sågs gudagåvan
Som hopplöshetens rök när den förbränns

Hundranitti, medan nattregn slår mot rutan
Flyr ledsamhetens skri ur megafon
Ändå kryper jag från ingenting till utan
Och ingenting kan ta mig här ifrån