du kanske inte ville
stå där
i regnet

känna dig sådär ensam
som bara du
kan göra,


du

du kanske inte ville se
dig själv


i ett hörn
i väntan
på någon som aldrig kommer


idag

hoppade någon framför
pendeltåget

och vi
kom sent till skolan alla vi

som stod och frös
i blåsten
i den stundande hösten

i de svarta lövens tid



och jag minns
att jag kände en man en gång
han jobbade på SL

som berättade för mig

att en tunnelbanechaufför
i snitt
kör ihjäl två människor

under en livstid

han sa
att det var ansiktsuttrycken
som aldrig lämnade

drömmarna efteråt

att de såg så förvånade ut
efter de tagit steget

ut i ingenting

förvånade
över sig själva



och jag

fick springa
till föreläsningen idag

för att hinna ikapp
min pågående klassresa


och du
kanske inte ville

stå på en perrong


sådär ensam
bara du kan känna dig

i ett
strilande regn
och låta tiden passera


tills den dagen
då allt

tar slut