Ibland tror jag att jag lever i en egen värld.
I en värld som är utanför alla andra.
I en värld som inte finns.
I en värld som inte syns.

Som inte är synlig för andra.

I den världen bor bara jag.
Ingen annan.

Det är en ensam värld. Det är en ensam verklighet att vakna i.

I en värld där jag inte är synlig.
I en värld där jag inte går med andra, utan bara bredvid.

Ibland känns det som att ingen ser mig.
Trots att jag står mitt framför dem.
Trots att jag tittar dem rakt i ögonen.
Så ser de mig inte.

Varför kan ingen se mig?
När blev jag osynlig?

Ibland känns det som att ingen kan höra mig.
Inte när jag pratar. Inte när jag gråter.
Ingen hör mig ens när jag skriker, trots att jag står bredvid dem.

Varför kan ingen höra mig?
När förlorade min röst sin styrka?

I min värld fortsätter jag ändå att vandra. Ensam på en öde väg.
Jag vet inte vart jag ska. Eller ens varför jag går.
Jag vet bara att jag fortsätter. Jag fortsätter än så länge.

För kanske en dag är det någon som ser mig.
Kanske en dag är det någon som hör mig skrika.
Kanske en dag.
Kanske.