ett purpur vädrar vinden
som nött dess skrov av bark
och blåst upp damm till stråken
där himmel möter mark

ett purpur väver vinge
av längtansfyllda garn
som bär när vinden vänder
och lyfter upp från skarn

ett purpur söker mättnad
ett sorl av evighet
att svepas med och stiga
i mjuk brutalitet

ett purpur letar tonen
som inget öra hör
i gränslandet mot vanmakt
där allt och inget dör