Jag köpte mig en anteckningsbok i läder.
Svart läder.
I den ämnade jag notera alla gyllene stunder här i livet, allt det som gör livet värt att leva.
Det började förhållandevis bra, och jag skrev faktiskt in just detta att jag skaffat boken – det kändes så förlösande och riktigt på något vis.
Men sen ville det sig inte riktigt.
Tiden gick, utan att någonting blev skrivet.
Det irriterade mig mycket, och jag försökte gång på gång hitta någonting att skriva om,
några små ord åtminstone, men boken förblev tom, förutom då den första noteringen.
Till slut, och nu hade det gått en lång tid, skrev jag ändå en andra, och sista, anteckning längst bak i häftet, som meddelade att jag i det följande tänkte lägga boken på elden, som sprakade så underbart och varmt vid mina fötter medan september gnistrade utanför mitt fönster.