Jag ritade ett kors i ditt blod på trappan till kyrkogården i somras. Det var på kvällen några timmar efter att konfirmanderna klivit ut från kyrkan och stått och trampat på stentrappan. När jag gick och lade mig på natten och lät mina handflator möta varandra i mörkret kunde jag fortfarande känna deras spår genom ditt blod.

Sent på dygnet framkallade jag bilder av dig och du var inte femton längre och du bar inte någon vit konfirmationssärk, du var 27 och ett halvt i skuggspelet på väggen, just där ljuset från den närmaste lyktstolpen nådde in. Det var inte längre ljudet av 27 och ett halvt tunga år som identifierade dig där på väggen, det var bara skuggor av morgnar vid sönderbrända smörgåsar i rosten, dammiga vardagsrumsgolv och sekunder så sega att klockorna stannade. När jag framkallade dig på väggen var det precis som att du bar blixtar i dina skugghänder, du hade tagit blixten från Gud och fruktade den inte längre.

Du förstod aldrig vad det betydde när jag sa att jag älskade dig. Nu tecknar du ett platt pulserande hjärta mot mig från tapetvåderna och jag önskar att jag vågade tro på dig.

Jag valde att slå upp Bibeln på måfå dagen efter, jag ville hitta det där stället om den där smala vägen, den där som jag visste skulle vara ingången till din karta som du stuckit in under tapeten när jag sov, när jag vaknade ville jag bara springa ner till kyrkan och be att de skulle hämta tillbaka dig från den där skitiga graven.

Vi kunde ju inte dö, det bestämde vi ju oss för, där på trappen, det året när vi skulle fylla femton år och precis hade konfirmerat oss. Ändå fick du mig nu i somras att sticka hål på den där blodsdroppen som du gav till mig där på trappan. Jag lutade mina knän och händer mot stentrappan och förmådde mig tillslut att rita ett kors i ditt blod. Jag ska minnas dig för evigt.