Jag är bara en skådespelare som strosar omkring bland de uppresta kulisserna.
Se, där är en kuliss av en vitsippsbacke och där ser jag en höstkuliss med sina gulröda löv och svajande granar i regnstormen.
Och där - en sjö, ett hus, en äng, en sommarkväll, kullar, stigar och där, i kanten, ser man en uppskrämd tjäderhona flaxa bort.
Mängder av kulisser står uppställda kring mig.
Väggar, som ramar in min kropp medan jag går omkring och agerar i det som ska föreställa ett liv.
Människorna som rör sig runt mig är statister.
Ingenting berör mig, ingenting är på riktigt och ingenting är verkligt.
Jag känner ingenting alls.
Ingen glädje, ingen sorg, inga dofter, ingen skuld, inget hat.
Möjligen en smula vemod, men annars - ingenting.
Kanske är jag ändå en hygglig skådespelare, för man kommer fram och pratar med mig ibland och frågar till och med hur jag mår.
Tja, vad ska man svara på sånt?
Kanske är det bara repliker ur ett manus.
Kanske. Men det är också det enda som jag har.