Jag är så arg så jag bara vill skrika.
Högt.
Och länge.

Jag skiter i om jag väcker någon.
Jag skiter om jag stör någon.
Jag skiter i om min röst till sist spricker.

Jag vill ändå bara skrika
.
Så länge tills du hör vad jag säger.
Tills du förstår vad jag menar.
Jag vill skrika tills jag spräcker ditt skal.
Det skal som är massivt som betong.
Det skal som omger dig.
Hela dig.
Och hindrar dig från att känna.
Och från att bli känd.

Jag vet inte hur jag ska nå dig längre.
Om jag inte skriker.
Jag har slut på idéer.
Min hjärna går på tomgång.

Men om jag skriker.
Tillräckligt länge och tillräckligt högt.
Så kanske du hör mig.
Eller kanske lyckas jag spräcka ett litet hål i din pansarkostym.

Så jag får se dig.
Så jag får röra vid dig.
Så jag får känna dig.

På riktigt.