Har du hört en ung människa stolt deklarera ett djärvt val – och omedelbart drabbats av någon sorts vetskap om att detta beslut nästan säkert kommer att ångras bittert med åren? Förmågan att kunna förutse detta stavas ”erfarenhet”. Hur kommer det sig att vi nutida västerlänningar vägrar acceptera att de som levt 30-50 år längre än vi själva skulle kunna hjälpa oss att undvika en rad besvikelser och sår på den fortsatta vandringen? De förstår sig kanske inte på vare sig datorer eller de senaste Försäkringskassereglerna. Betyder det att vi inte ska lyssna när de ifrågasätter all vår jäkt, våra ytliga äktenskap och samboskap eller vår konsumtionshysteri? De kan givetvis inte förstå fullt ut hur vi upplever nuet – men jag är helt säker på att de vet mycket om hur vi kommer att känna när vi ser tillbaka på våra beslut.

”Lyssna till din fars förmaningar, min son, förkasta inte din mors undervisning. De är en skön krans för ditt huvud och en kedja som pryder din hals.” (Ords 1:8-9, Bibel 2000)