Jag visste ganska så tidigt att jag var tvungen att lämna dig

eftersom vi hade så olika mål med vår relation

men jag vågade inte ta steget förrän efter 3 år

Så förlåt mig att jag tagit en bit av ditt liv

att jag har stulit några år från dig

Det var inte min mening

Jag hoppades nog att allt skulle ändra sig till slut

att jag kanske skulle vilja ha barn

eller att du inte ville ha det

(Du sa faktiskt att du kunde tänka dig att vara utan barn en gång under vår upphällningstid men då förstod jag att så kan du inte göra eftersom din mening med livet var att ha en familj och det ville inte jag förstöra för dig, därför gav jag dig den chansen att hitta någon annan att bilda det med

Jag gjorde dig en tjänst jag gjorde dig fri från mig så du kan tacka mig sen och jag vet att du kommer att göra det.

Jag tror inte att jag någonsin vågar ta bildafamiljsteget

sen tror jag inte med mina psykiska funktionshinder att jag skulle orka

eller ens klara av det

dels för att jag har mycket behov av min ensamhet och vila

och att tanken på att detta lilla barn ska växa upp i denna olyckliga värld som jag har fått se skulle verkligen mitt dåliga samvete få vatten på kvarnen för att jag har satt ett barn till världen med den vissheten att jag inte kan visa eller ge någon trygghet och glädje eftersom jag inte ens vet vad det är så

tyvärr.

Hur kan jag ge något jag inte har eller vet hur det känns?

©  22/9 _07