Det som ränner bland gatustenarna
är inget som lättar stans bittra smak.

Men det hindrar inte ventilationen från
att rensa andetagen, trots att alla inre
monologer inte lyfter från sina anonyma
gatunamn.

De brukar börja med dom som hatar
livet (när allt kommer omkring) och de
som inte blir igenkända där på stan och
de som registrerar intryck mellan paranteser,
för att kunna bygga upp dialoger när det
behövs. Tills nån var tvungen att förklara
för nån att intelligens är inget som tar en
förbi tradiga dar andra skapar.

Men jag antar att du inte förstod mina
subtila vinkar och då fick du skylla dej själv.
Du kväljs över toaringen och säger att den
passande nog har samma form som cirkeln
som sägs omfamna världen. Jag antar att
du ångrar saker innan du lägger dej om
nätterna.

Ja, det är härligt att reflektera över dej och
andra mellan era rosslande andetag och
klockans vämjeliga tickande. Det är härligt
när jag har världen för mej själv. Tills

ljuset skummar kvar över natten, över
glaset - och får mej att vakna där vid
köksbordet, efter att jag förstått och ni
försvunnit i samma grus vi reder bort från
trötta morgonögon.