Hon sitter ensam.´

Henne önskan är att skrika
men för det krävs luft
och syret är mättat med hopplöshet
Drömmar och önskningar
sitter uppnålade på väggarna
korsfästa, dömda att misslyckas

och hon biter i det sura äpplet
men gör allt för att mildra dess smak
hennes fingertoppar känns så kalla
när hon torkar bort smälta tankar under ögonen

och hon behöver springa
men hon är inte fri
hon är dömd att stirra sig blind på samma fläckar
om och om igen

hon vill berätta
om de virvlande höströda löven
om solens spel i de blankbruna hästkastanjerna
om tekoppar bakom en regnvåt fönsterruta
men hon är blind för allt sånt
Det ger ändå ingenting
när man skådar den lyckliga vägen
genom en okrossbar fönsterruta

det som var hennes problem förr
är i likhet med det här hennes tröst
och hon har slutat bry sig
om mascaraklumpar och finnar
för tillfället

Och hon kan känna deras blickar
undrande, med avsmak, eller oroliga
men hon bevarar hemligheten inom sig
de andra har inte märkt något än
de är för upptagna
av skratten, ljuset och rösterna
för blinda för att se
Att den första frosten är här.