inte en röst på många mil
men det existerar ingen tystnad
jag hör
transportmedlen på håll
och inom mig
bilar, tåg, flygplan
allt som vidgar vyerna
sträcker ut tomrummen mellan oss
tills det brister, kanske
men inte säkert
min saknad har alltid
varit elastisk
stegen som täcker ytorna
danserna
och dina sånger:
jag lyssnade aldrig, tyvärr
det är
så lätt att vara efterklok
att tycka synd
vad vi har här
är
handlingarna och ruset
all den ånger
vi inte kan skriva dikter om
vad vi har här
är
böckerna och filmerna
allt det liv
vi slipper leva själva
en dag kan vi visa dem
vilka vi var
eller kanske fortfarande är,
men inte nu
nej, inte nu
för lysrören slår hårt
som ett baseballträ
mot egot
mot våra knäskålar
exponerar en sanning
att bryta
sina ben på
inte vara förmögen
att gå vidare med
och labyrinterna i våra hjärtan
pumpar framåt
mot något bättre, sa alltid du
mot döden, svarade jag
bristningar, jag har defekter
nästan överallt
i språket & huden
i köttet
& lusten
men min största kamp
var alltid du
och himlen
ja, herregud
ser du himlen,
den har röda rivsår
och jag vet nu
vad som döljer sig där bakom
men det är inte du
nej, tyvärr
det är inte du