Locket är stängt. En man står ensam kvar, de andra har för längesedan gått ut. Mannen tittar på locket, locket som är stängt. Hans ögon är tomma. En smal kvinnas fotsteg ekar mellan stenväggarna och en smal kvinnas arm smyger sig snart in under mannens. Landar tryggt på hans kraftiga höftben.
”Är du okej?” viskar hon i hans öra. Smeker försiktigt hans sida, som för att visa att hon bryr sig. Att han inte är ensam. Mannen svarar inte. Kanske hör han inte ens.
”Du…” säger den smala kvinnan och försöker förgäves möta mannens blick. Blicken som orubbligt tittar på locket, locket som är stängt. Hon betraktar honom. Hans ansikte var en gång levande, livfullt. Fyllt av glädje. Nu är fårorna djupare än någonsin, ögonen som draperade med hud och sömnlösa nätter. Skäggstubbens blonda strån börjar ersättas av vita. Han skrämmer henne. Kvinnan frågar sig hur någonting så vackert kunde bli så kallt. Kanske dog en del av honom också, tänker hon.
Så står de där mellan stenväggarna. Kvinnan. Mannen. Och locket, locket som är stängt. Kanske borde vi gå, tänker kvinnan. Sluta upp med de andra, de andra som för längesedan gått ut. Vad mannen tänker går inte att gissa. Hans ansikte är fortfarande lika tomt. Som om det var hugget ur sten. ”Kom vi går” säger den smala kvinnans röst och så går de. Ut genom porten.
Kvar står locket, locket som viskar till mannen: ”Gå inte.”