Återigen står jag här.
Känner igen det så väl.
Allt är bekant.
Jag har varit här förr.

Men varje gång känns som första gången.
Och varje gång känns som den sista.
Det gör ont på ett sätt som biter sig igenom hela min själ.
Det gör ont på ett sätt som bränner ett hål i mitt hjärta.

Varje gång smärtar det.
Var je gång gör det lika ont.
Varje gång.

Jag undrar om det här är sista gången.
Är det sista gången som jag får höra hans röst?
Var det sista gången jag såg honom?

Mitt huvud känns tomt.
Mitt hjärta känns sönderslitet.

Jag vet inte om jag orkar längre.
Gå igenom det här en gång till.

Kärlek gör ont.
Och jag saknar orsaken till min smärta.
Jag saknar honom mer än jag saknat någon annan.

Nu är allt tyst igen. Det är stiltje. Det är tomt.
Den enda rörelsen i rummet är mina tårar som rinner ner för min kind.

Ja, nu står jag här igen.