Där satt han med det formlösa i handen medan gästerna dröjde sig kvar ute på verandan. Det var eftermiddag och det dracks te. Någon rökte. Även det äcklade honom. Vad skulle han göra? Det var tre dygn sedan han blivit bärare.

Händelseutvecklingen, som han inte kunnat hejda, hade till en början tett sig helt alldaglig. Torget hade varit detsamma som alla andra dagar. Samma försäljare. Samma grönsaker. Nu hade exem slagit ut mellan fingrarna.

Ett av barnen steg ljudlöst in i rummet. Det kan tyckas underligt att beskriva ett barns gång som ett stigande, men just det här barnet var sådant att det passar sig. Han hade alltid kännt sig lite olustig till mods i dennes närhet. Var det tystnaden? Han trodde inte det. Tystnad bekom honom inte. Den brukade snarare kännas som en välsignelse. Han visste inte.

En hastig blick på klockan fick honom att förstå att nu, nu kunde han resa sig och gå upp på rummet. Ingen skulle tänka något ont om det. Han skulle framstå som en man med en hanterbar portion ångest. Det skulle nästan verka kulturellt. Ja, det var det han skulle göra. Han skulle vila. Dessutom var tre dygn mer än vad man kunde begära av någon. Ingen skugga skulle falla över hans händer.

Med en suck, knappt hörbar, borstade han sig ren och reste sig. Ingen tog någon notis om honom. Efteråt kunde ingen förstå varför barnet var tröstlöst, så länge.