Endast på café kan man vara riktigt ensam. Ett mobilt vardagsrum som finns där för ett ögonblick och sedan aldrig behöver besökas igen om karma förbjuder det. Det finns en plats jag bara beträtt med dig, där vi kyssts över lattar och gjort rum och soffor våra egna, kanske ännu mer permanent än om vi hade satt våra namn på ytterdörren. Här har vi lämnat våra minnen, här bor spöket av vårt kärlek kvar. Ibland går jag ensam dit där vi gick och känner värmen från din kropp i doften av espresso, kanel och muskot. När jag lutar mig tillbaka i den vinröda fåtöljen känner jag smaken från din kyss den morgonen då jag insåg att dina ögon är gröna, inte blå. Hur min tunga smekte insidan på din läpp, så deja vu som bara det är som upplevs första gången. Trodde ingen kunde ha sådant hår, så mörkt och blankt, med dragning åt vinrött, nästan lila. En orgie i finstämda nyanser, en opera med sladden utdragen smygsamt påträngande. Och doften av kaffe, från din mun till min, till din igen. Jag minns dina ledsna ögon, din hud, som kanel, och ditt leende som möter mitt över ännu en latte.