Han stirrade på sitt ansikte. Spegelns vassa kant skrapade mot handflatan.

Jag förstår inte! Jag förstörde spegeln!

Nu arg, med en flis av det reflekterande och platta materialet som sin enda vän, frustar han:

Du som var min enda utväg, du som var den enda jag kunde se i ögonen utan att skämmas, DÖD! NEJ! Det är inte sant.
Jag lovade ju att inte döda dig. Förlåt.
Inte mitt fel. Inte mitt fel.

Han upprepade samma ord igen. Nu trodde han på det.
De kalla väggarna i hans sovrum flinade mot honom. Bilder av vackra flickor med bländande leenden riktigt asgarvade åt honom.

Det är så jobbigt. Jag vill. Men jag vågar inte! Vågar inte!

Han skriker högt, och slänger flisen i väggen. Den splittras.
Tusen små pupiller stirrar tillbaka på honom.

Sluta! Titta inte på MIG, jag har inte gjort något fel!

Gråtandes vaggar han fram och tillbaka, sittandes på fötterna, huvudet hårt sammanpressat mellan sina knän. Händerna drar i håret. Det slits av från hans huvud.

Det är klart att jag är bra. Jag är bra. (Tårarna rinner ner för kinderna nu.)
Jag är ingen dålig människa. Jag har bara dåligt självförtroende.
Vrålar: Ursäkta att jag finns!!!!

Snyftar nu. Skakandes ligger han i fosterställning på golvet. Mattan hade han kastat. Den var mjuk. Han förtjänade nog inte det. Fönstret var öppet.
Det regnade in, in på honom. Naken. Kallt vatten lade sig till ro på hans ärrade rygg.

Nu, något lugnare, jämrandes: Jag duger inte. Till någon.
Jag är värdelös. Han tänkte efter en stund. Värdelös. Ordet fick det att krypa innanför huden på honom. Hans hjärta pumpade snabbare nu.
Värdelös. Ordet innebar en ny förståelse.

Det fanns faktiskt några som tyckte jag var fin. Snygg. Faktiskt!

Lite uppmuntrad ställer han sig upp. Han tänder glödlampan som hänger i en ensam kabel i taket. Den bränner sig in i honom.

Några som var intresserade av mig.
Många är intresserade av mig! Ja! Det är sant!

Han gav ifrån sig ett gällt skratt. Han skrattade åt flickorna ur modekatalogerna, åt glödlampan, åt regnet. Allt var bra nu.

Uppskattad! Jag är uppskattad.

Nej det är jag inte. Nu ljuger jag för mig själv!

Han kastar sig mot väggen. Det brakar till i hela lägenheten.
Han provar igen. Sedan gråter han.
Tårarna faller mot golvet. De blandar sig med det nyfallna regnet.

FAN vad livet suger! Alla hatar mig! Jag är värdelös. Jag är ingen.
Om någon gillade mig skulle jag väl inte vara ensam? Ingen att hålla av?
Inga kompisar? Varför är det så? Varför ljuger jag för mig själv?

Han trampade på skärvorna på golvet. Blodet samlade sig i en liten pöl.
Han böjde sig fram som en katt, och lapade upp det. Drack av sitt blod.

Varför tycker ingen om mig? Jag kan väl inte hjälpa att jag inte är jättesnygg, jättesmart, jättecharmig? Gud skapade mig till den jag är. Men varför älskar inte ens Gud mig? Jag syndar aldrig, begår aldrig brott.
Varför?

Han tittade ut genom fönstret. Fem våningar ner står hans cykel.
Kanske skulle han cykla lite.

Jag ska cykla! Jag tar genvägen genom fönstret. Jag cyklar hem till henne och säger som det är. Jag älskar henne.
Men om hon inte vill veta av mig? Det är klart hon vill! Klart hon vill!

Eller varför skulle hon vilja veta av mig?

Självinsikt efter en minuts intensivt tänkande:

Jag är tråkig. Tråkig. Ingen vill ha mig för jag är tråkig. Ingen vill vara min vän för jag är tråkig. GUD hjälpe mig. Vad ska jag göra.

Tårarna landade på hans sadel.

Tänk att tråkighet kan förstöra någons liv! Mitt liv.
Varför föddes jag till en tråkig människa? Varför?
Mitt liv är förstört! Ingen vill känna den där tråkiga människan.
Tråkig. Det kunde jag väl fått reda på, redan på BB.
\"Du kommer bli tråkig. Lev med det.\"
Nu kom det ju som en överraskning. Jag är tråkig!!

Men gör mig rolig då! Någon! Hjälp mig bli rolig!

Ingen kommer vilja hjälpa mig ändå! Det är lika bra att acceptera.

Men varför acceptera? Jag finns inte för någons skull, är inte omtyckt av någon, Jag är skuggan, och en skugga står aldrig i ljuset.
Guds ljus. Vart är det? Vart är det ljusa, vita, leende jag såg?

VART!!!?

Skrikandes ut i natten. Månen flinar åt honom.
Tar ett kliv ut i luften.

Förlåt för att jag är tråkig! Förlåt!

Som ett barn snyftar han om och om igen samma ord. Förlåt.
Det brukar bli bättre, eller i vajre fall kännas bättre då.
Men det gör det inte. Det känns värre.
Mycket värre.

Jag är en patetisk människa.
Jag borde skjutas!
Konstaterar: Jag hoppar.

Han hoppade.
Tyst.


Det är tråkigt när det är tyst. Ansikten som tittar ned på en. Livlösa läppar.
Vita sjukhusväggar är också tråkiga.

Jag tyckte att allt var tråkigt när jag vaknade upp, blev \"räddad\".
Livet är fortfarande lika tråkigt.
Ja det var lika tråkigt att skriva det här.

Jag är tråkig.
Han är tråkig.
Vi är tråkiga.

Vi är en tråkig person.

Akta dig så du inte också blir tråkig.