Nu vet jag hur det känns när tomheten blir sådär påtaglig den kan bli

även om man aldrig upplevt den så tom förut

Så tom den känns när det finns en person att fylla ut den med

men som man inte kan vara med

Nu vet jag hur det känns att få magen fylld med sand

sand som sakta tränger in i den mörkaste tomhet

sand som fyller ut tomheten så vi ska glömma den

även om tomheten fortfarande finns där undangömd

Jag vet hur det känns när timglaset plötsligt spricker och sand börjar läcka ut

tomheten börjar bli påtagligen igen

men inte fullt så påtaglig som den kan bli

och när glaset spricker gör det sådär ont som det bara kan göra i själen

och när själen får ont så tömms alla energiresurser

alla vätskedepåer och ögat torkar ut

Jag vet att timglaset fortsätter räkna ner våra livsdagar hur många sprickor det än får, men varje spricka gör att sanden rinner ut lite snabbare och när sanden tillslut är borta återstår inget mer än tomheten inuti det krossade glaset. Om inte tomheten fylls igen så dör själen.

Snälla rädda min själ vackra flicka och ge mg en kyss.

Är det för mycket begärt att få bli älskad ibland? 

Eller ska man alltid behöva plågas mer än det ger?

Snälla om du kan svara mig. Varför ska själen få ont?

Varför ska glaset få spricka?

Du fyllde min tomhet en stund, det var bättre än sand.

Men den tiden verkar förbi.

om du inte vill ha mig så bestäm dig snabbt.

Sanden rinner ut