Jag försöker att förtränga dig nu

det är så svårt för mitt hjärta att förstå

att det är ämnat vara själv inte delat mellan två

personer älskande värmande

Tänker på minnen som väcker liv i mitt döda hopp

Två händer slutna i varandra

dina fingrar genom min hårbotten

dina kinder mot mina din söta mun mot min haka

Vad som är värst kan jag inte svara på

min kärlek som lämnats till sig själv

ett brustet hjärta i en längtande kropp

ett förkolnat sinne som avundas de killar

du så öppenhjärtligt pratar om

eller kanske bara vetskapen om

att de fina stunder vi har haft förut

troligvis inte kommer återvända?

Att varje gång man ser sig i spegeln ser en nedbryten person, en person med sorgtungt hjärta, grådaskig uppsyn, övergiven person?

Jag vänter fortfarande på dina samtal i min telefon

fast de aldrig kommer

Jag vänter fortfarande på att vi ska dela alla våra upplevelser med varande

men det blir nog aldrig så

Men mest sårad blir jag nog 

när du varje helg beger dig till en annan ort för att umgås med kompisar

jag aldrig hört om förut

och varje gång jag frågar om vi ska göra något

så har du planerat annat

Var tog tiden då vi berättade om våra planer för varandra vägen?

Jag försöker tänka på den tid vi haft 

fingertoppar som smeker en hand

smeker en kind

varma kramar i vinternatten

somna i varandras famn

men varje gång jag minns så känner hur hjärtat dör

en centimeter till