Likgiltighetens lugnande täcke sänkte sig över Harald.
”Vad gör väl den där historien mig?”, frågade han menande sig själv. ”Den skakar jag av mig här och nu.”
Sagt, och till hälften gjort, släckte han sänglampan och slöt ögonen, en timme senare sov han.
Följande dag var en fridag, Harald vaknade halv åtta, klev upp och satte på en kopp kaffe.
Medans bryggarn puttrade gick han för att hämta tidningen.
Läsandes inrikesnyheterna blev han varse en gnagande känsla inom sig.
Något var inte som det skulle, något var bakvänt.

Du är ensam.
”Jo, javisst, men vi kom ju överens om att det var lika bra, inte sant?”
Du vill övertyga mig om det, och jag tyckte synd om dig så jag lät dig somna.
”Jaha, men du är alltså inte övertygad?”
Nej.
”Så vad är problemet?”
Du försöker förenkla, som vanligt försöker du förenkla och se logiskt på dina känslor och dina handlingar, vad får dig att tro att dina mänskligheter är så enkla?
”Tro och tro, jag försöker finna mina handlingars orsaker och ett min livssituations syfte.”
Dina tankar styrs av din ovilja till illamående, du är rädd att må dåligt, därför försöker du hitta genvägar. Vågar du inte må dåligt, kommer du aldrig må bra.
”Har inte jag mått dåligt?” Harald blev märkbart upprörd. ”Jag har ju för fan mått dåligt i ett halvår!”
Du har mått dåligt av rädslan för att må dåligt.
”Så vad är skillnaden?”
Genvägen, ditt rannsakande stannar vid illamåendet som skapas av din rädsla och låter sig nöja med att du mår dåligt. Du vågar inte ta dig igenom första porten.
Ge fan i mig! Stick åt helvete!

Okoncentrerat fortsatte Harald läsa tidningen, det var en principsak och en del av fridagsritualen att läsa igenom den till sitt slut. ”Dagens njutning var förvisso grusad, men principer finns till för att följas.” intalade han sig själv och påbörjade sin andra ritual: stadspromenanden.

Du är ensam…
”…”
Inte själv, ensam…
”…”

Så förlöpte dagen.
Ritual efter ritual, tills likgiltighetens lugnande täcke åter sänkte sig över Harald och han somnade.


Du är ensam…