En kväll stod en man på min balkong,
han bad - Kryp ner i min kokong.
Jag tvekade och svarade skrattande - Nej.
Mannen blev ledsen men sa - Okej.

Han ville visa mig något stort.
Han ville visa att det fanns annat än lort.
Jag var van vid, och kände mig trygg med min skit.
Jag vågade inte följa med honom dit.

Skiten må vara skit, men den är min, försvarar jag mitt svar,
och om skiten är min bör jag stanna kvar, det är mitt ansvar.
Hur vore det att lämna skiten, vems den än är?
Hur vore det att följa mannen in i hans sfär?

Mannen på min balkong är inte kvar,
han lämnade mig för att söka andra svar.
Men kvar är ännu hans kokong,
den ligger där som en uttjänt långkalsong.

Ännu finns tid att lämna skit och ta sig dit,
Det ända som saknas är mod och tillit.