O oförvandlade kvinnodröm av bleka hjärtans dans

drunknar jag i själens vågor förminskas ändock lågan av mitt svar

i dromedarers fotspår läser jag din tungas kropp o ljuva näktergal av glas och krossad luft

 beträd ej spåret av fruktan för din skönhets glans beljuger du din ljuva däld 

 slungar ut min tankes tömmar ut i rymdens glupska hav av tid

 aldrig skall jag glömma, aldrig drömma så som du aldrig finna ord så dödligt heta liv så skimrande som iskristall i dunklet av din famn

omslut mig och ät mig sakta upp ur tusen famnars tunga djup

 läs min längtans platta fantasi som klotter på en bakgårdsvägg smutsad i lager på lager av fossila bränslens skuld

och ordet civilisation skall du stryka längs min rygg

 Ropa ut till vindarna att de skall ta oss med och sprida oss som stoft som sand som brutit sig ur timglasets form och kastat sig i ögonblickens ensamhet