Det här ämnet leder mig till att tänka på Judith Achieng som i dag är 22 år. Jag träffade henne och hennes syskon i centralorten Makutane som ligger i Nordvästra Kenya. Hon är en mycket vacker ung kvinna. Med ett leende som kan smälta guld och ett försiktigt men ändå bestämt handslag hälsar hon på oss där hon står på den soliga skolgården som tillhör Faith Homes of Kenya. Hon arbetar som receptionist i den här hjälporganisationen och på barnhemmet lite längre bort bor hennes sju småsyskon.

Det var hit de kom efter deras mamma hänsynslöst blivit mördad. Judith berättar med stadig röst om vad som skedde den nyårsafton för sju år sedan. Hon var då 15 år och kom hem på förmiddagen efter nyårsafton då några grannar hade larmat polisen. Hela huset var fullt av journalister och fotografer. I sängen låg hennes mamma i ett bad av blod. Hennes huvud låg brevid. Sängkläderna var alldeles röda och vittnade om massakern.

Judiths syskon hade redan tagits om hand av grannarna. Den minsta flickan, Christine var knappt ett år och grannarna hade vaknat av att hon skrek och skrek. I vanliga fall skulle hon blivit tröstad av sin mammas bröst och fått stilla sin hunger men den här natten fick hon inget gensvar. Hennes mamma låg brevid henne alldeles livlös och Christine var själv alldeles täckt av blod.

Den natten, då de flesta av oss såg på fyrverkerier från balkongen, eller skålade i champagne och kanske tittade på Agnetas nyårskarameller på tv. Den natten förlorade Judith och hennes sju småsyskon småsyskon sin mamma och sin pappa. Det var deras pappa som lyfte yxan och tog deras mamma ifrån dem. Polisen fann honom aldrig och ingen vet om han fortfarande är i livet.

Mordet var slutet på en rad gräl mellan deras mor och far. Deras mor månade om deras utbildning och arbetade hårt som hushållerska hos en familj. Det var något som deras far, som var mycket svartsjuk ogillade. Han tyckte att hon skulle vara hemma hela dagarna. Själv hade han inget fast jobb så det var deras mor som ensam försörjde familjen, och även sin bror.

\"I loved her very much, I still love her. She was a good woman\" avslutar Judith med.

Welma drömmer om att bli lärare och Judith vill fortsätta som sekreterare och läsa fler datakurser. Hon är stolt över det lilla rummet som hon delar med en väninna och glad över att syskonen har möjlighet till en ljus framtid. Hon är tacksam över det livet som de fått. När vi besöker barnhemmet möter vi Christine som leende leker med en annan flicka och Welma som pyntar sitt rum.

Men, det klart. En mors kärlek går aldrig att ersätta.